Lägesrapport

Lägesrapport vid 60+ eller Kulla-Gulla stretar vidare, heter Cecilia Hagens bok där hon i krönikeform beskriver livet för oss kvinnor i mogen ålder. Även om jag inte riktigt är där ännu så läser jag med stor behållning boken och kan identifiera mig med mycket av det hon skriver om.



Som till exempel att man inte längre orkar umgås med de vänner som tar mer kraft än de ger. Nu har vi haft förmånen att inte ha särskilt många sådana vänner utan de vi umgås med har vi stort utbyte av och mycket roligt tillsammans med.

Men en eller annan har ju kommit i ens väg under åren där man kanske inte förrän efteråt insett att vänskapen varit lite väl krävande. (Men var inte oroliga, det här gäller absolut ingen av er som läser min blogg!!) Och då känns det helt ok att låta umgänget rinna ut i sanden lite långsamt.

Vi är ganska lika Cecilia Hagen och jag. Till exempel så är vi alldeles för måna om att vara alla till lags hela tiden och fixa och curla med så många som möjligt. Även utan att några önskemål om detta har uttryckts. Och det leder ofelbart till att man tar på sig alldeles för mycket och en dag ligger man där i soffan utmattad av alla krav. Krav som man i allmänhet har ställt helt och hållet själv.

Det låter ju som en enkel match att börja skärpa till sig och säga nej och framför allt att sluta erbjuda sig att fixa och ordna med allt. Men det är det inte, det sitter djupt och låter sig inte göras i första taget. Jag vet för jag har jobbat på det i flera år nu.

Och jag har verkligen funderat på hur det kommer sig att det har blivit på det viset. Det sägs att det grundar sig i att man har en dålig självbild (vilket inte ska förväxlas med dåligt självförtroende, vilket jag absolut inte har:-) och det låter alldeles för jobbigt för att jag ska börja gräva i det nu...

Är du en som alltid vill vara alla till lags? Läs i så fall det här, det är helt klockrent, tankeväckande och rentav skrämmande läsning för alla oss "duktiga":

Om oss "lagsare" som vill vara alla till lags