Öppnade kuvertet med det, som jag trodde, rutinartade beskedet från mammografibesöket.
" Vi har bokat en tid för återbesök för att ta några kompletterande bilder. Var beredd på att det kan ta omkring tre timmar"
Panik. Dödsångest. Det som bara händer alla andra och aldrig mig. Är nu verklighet.
Jaha, så det blev inget mer, var det här allt? Är det slut nu?
Jag planerar min begravning, författar tårdrypande avskedsbrev till familjen och väljer musiken. Inga jäkla psalmer. Och framförallt inget begravningskaffe i församlingshemmet. Nej, ett redigt cocktailparty ska det vara. Fira livet!
Googlar dag och natt på allt om bröstcancer och panikringer Andrea som jobbar på mammografin i Uppsala. Hon ber mig att inte kasta in handduken ännu och kommer med tröstande statistik (och statistik ljuger väl aldrig?); 85% av alla kvinnor som blir kallade till återbesök visar sig vara helt friska.
(Tack Andrea för all stöttning och peppning!)
Dagen för återbesöket är här och fullständigt paralyserad av skräck och Illamående tar jag mig till SÖS. När jag nästan svimmar vid omtagningen av röntgenbilderna säger sköterskan att det är inga stora saker de har sett, bara små små prickar.
På skakande ben fortsätter jag till ultraljudet där en underbar läkare lugnar mig. Prickarna är små, bara cirka en mm och kan antingen vara helt godartade eller inte. I det senare fallet är de så små att de inte hunnit göra någon som helst skada och kan bara tas bort.
På torsdag blir det biopsi för att skickas till analys och om några veckor vet jag.
Jag är naturligtvis oerhört tacksam för mammografin, men kanske skulle man kunna formulera kallelsen till återbesöket på ett lite annorlunda sätt? Nu får ju alla samma besked, vare sig det handlar om en allvarlig tumör eller en, kanske helt ofarlig, förändring.
En vecka med liemannen på axeln tar på krafterna. Men samtidigt blir man oerhört tacksam för det man har och sånt som vikt och hängande ögonlock blir plötsligt ganska oväsentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar