I onsdags var jag på "påfyllningsbesök" på SÖS och det brukar inte vara några problem. De sticker bara in en liten nål i dosan som jag har inopererad (ja jag vet att det låter lite läskigt, men jag försöker att inte tänka på att jag har den där. Även om jag kan känna den) och fyller på koksalt. Men nu hade den rackarn (dosan alltså) flyttat sig lite så de hade svårt att hitta ingången. Så de fick sticka lite slumpmässigt och d e t kändes. Jag höll sköterskan hårt i handen som en liten femåring och förlossningsandades hysteriskt.
I dag gav jag upp och släppte ut Jinnies efter att hon hade rymt två gånger över staketet. Och det gick (naturligtvis) alldeles utmärkt. Hon sprang omkring och klättrade i träden och var inne hos Ari och Eija och undersökte deras trädgård (som till skillnad från vår har gräs, blommor och träd). Själv stod jag som en nervös ankmamma i dörren och lockade på henne tills Ari ropade från gurkabaren:
- Hon är ju en riktig katt, de ska springa omkring och undersöka allt och klättra i träd!
- Jag vet, hojtade jag tillbaka och kände mig som en minst etthundrafem år gammal kärring.
När hon så småningom kom in igen (helt på egen hand, naturligtvis. Man kan ju verkligen undra om jag har haft katter i hela mitt liv så som jag håller på och daltar med henne) var hon såklart lite trött och andades ryckigt. Men inget katastrofläge. Så jag kokade lite torsk till henne som hon vräkte i sig och nu är hon helt slut och ligger som en rävboa över bordet.
Har fixat och donat hela dagen men det känns mest som om jag går fram och tillbaka. Jag har i alla fall snyggat till utanför vår tomt och planterat om lite blommor. Packningen går långsamt och soffan ser väldigt lockande ut nu. Man måste ju vila lite mellan varven.
 |
| En väldigt trött liten misse |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar