Thailandslängtan

Varje år vid ungefär den här tiden får jag konstiga doftförnimmelser, flash-backs och märkliga syner. Plötsligt kan jag känna att det doftar Thailand, jag ser stranden framför mig och känner det underbara varma vattnet. Jag hör folk som säger Kap-kun-ka och kan tydligt uppfatta knattret av moppar på vägen mellan Kamala och Phuket.

Under ganska många år tillbringade vi några veckor i Phuket varje vinter. De första två åren reste vi med yngsta dottern och sedan tillsammans med vänner. Vi har nog varit där 6-7 gånger och det har varit alldeles underbart varje gång.

Men för ett par år sedan bestämde vi oss efter mycket vånda och funderingar för att köpa ett hus i Golfbyn i Ekerum på Öland. Och anser oss inte längre ha råd med att både resa till Thailand på vintern och ha sommarhus här hemma. Men varje år i januari så kommer det över mig igen, den där alldeles speciella känslan av Thailand. Stranden, solen, vattnet och maten. Och en kall Singha till lunchen. På stranden.

Nu siktar vi på att tillsammans med våra vänner hitta någonstans där vi kan tillbringa några veckor (eller längre för dem som inte jobbar) om året och spela golf och ha det skönt. Men det kommer inte att bli Thailand, tyvärr. För långt bort och (i mitt tycke) alldeles för varmt för att spela golf. Även om vi har gjort det mycket när var där så är det lite i varmaste laget. Och ganska dyrt.

Helst något som Kanarieöarna med sin jämna och sköna temperatur året om. Men tills dess så får vi nöja oss med att drömma oss tillbaka till Kamala Beach och Phuket och alla fina minnen vi har därifrån. Och alla mindre fina också, som den senaste gången när det blev sjukhusvistelser och ambulansfärd för några av oss, och fall och mindre blessyrer för andra.

Eller som den gången för några år sedan när jag blev ordentligt magsjuk när vi var på dagsutflykt till Khao Lak. Jörgen fick stanna flera gånger på hemvägen för att jag skulle kräkas vid vägkanten och det enda jag tänkte på då var att "hoppas att jag inte kräks på någon orm som blir sur på mig". Ormskräcken sitter i för de flesta Thailandsresenärer tror jag, även om vi inte såg så många när vi var där. Men man har ju hört talas om alla livsfarliga mambor och annat och tror att det vimlar av dem överallt.

Den natten gick maken och de andra ut för att äta och festa lite, jag försäkrade honom om att jag skulle klara mig alldeles utmärkt själv. Han kom tillbaka vid 1-tiden och somnade gott av Singha och andra goda drycker som hade intagits under kvällen. Klockan 2 väckte jag honom och sa att nu grejar jag inte det här längre, och min yrvakne och fortfarande lite festdåsige make gick snällt och utan att knota ner till receptionen och kallade på en läkare. Efter en timme kom en mycket vänlig och förbindlig thailändsk läkare medförande sköterska och full utrustning. Han tittade lite på mig och konstaterade uttorkning varvid han satte in dropp (snacka om utrustning - men de är ju vana vid magsjuka turister). Sedan fick jag lite vassare tabletter än de jag hade själv och noggranna instruktioner om hur och när de skulle intas.

Men det som jag aldrig kommer att glömma var hur otroligt thailändskt vänliga både han och sköterskan var, de bad nästan om ursäkt för att de rörde vid mig. Och helt underbart var när han sa "I am so sorry madam, so sorry, but I am afraid that this will hurt a little" när han skulle sticka droppet (eller om det nu var sprutan jag fick, minns inte så noga) i min arm. Som om jag brydde mig det minsta om det! För min del hade han fått göra nästan vad som helst just då för att jag skulle må bättre.

Min favoritbild från Thailand, maken och jag  på brunch
på Twin Palms i Surin Beach.  Det här var 2007 men ser ut som om
det är minst 10 år och 10 kilo sedan....

En av alla fina golfbanorna i Phuket

Jörgens favoriträtt, musslor på huvudgatan i Kamala

En härlig dag på Nai Thon Beach (vita stranden) med goda vänner