En röst i natten - 2

Så är man som en osalig ande i natten igen. Nu har katten tröttnat på mitt eviga tändande och släckande och vandringar genom huset (läs köket). Hon har lämnat sin plats vid min sida och begett sig till något lugnare ställe. Maken sover (läs snarkar) som en stock.

Det är väl inte fullmåne? Jag är helt klarvaken men ändå dödstrött. Provar att släcka igen. Och nu kom missen tillbaka också. Men på bushumör. Vill leka och härja nu. Anfalla och träna på jakten inför sommaren. Tänk vad många möss och fåglar hon stolt kommer att leverera till oss. Hon övar hela dagarna här hemma med allt hon kan hitta. Gardiner, sladdar, toarullar, mina glasögon och husses händer och armar. Hon kastar sig dödsföraktande mellan matsalstolarna och köksbänken (fast hon vet att hon inte får vara där).

När jag går hemifrån på morgonen hoppar hon upp i makens säng för att anfalla honom. Det är favoritleken; ligga på lur nere vid benen och sedan blixtsnabbt hoppa fram och hugga. Snällt förstås och utan klor, men man blir likafullt vettskrämd varje gång.

Jinnie

Jinnie ska det vara, och inget annat. Hälsar maken

Boktips igen

Har ni inte läst de här två böckerna av Jonathan Trapper, så GÖR det genast, de är så bra och välskrivna och vansinnigt roliga.




Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor. 

En varm, humoristisk roman om sorg och kärlek. Om att släppa och gå vidare, och lita på dem man älskar.

Underhållande relationsroman av hyllade Jonathan Tropper. En av de fyra bästa böckerna just nu enligt Aftonbladets Ingalill Mossander (oktober 2011).

"Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans."

På sin frus trettiofjärde födelsedag överraskar Judd henne i säng med hans chef, radioprofilen Wade Boulanger. Judd står i sovrumsdörren med hennes favorittårta i händerna och ser livet rämna.

Två månader senare, på väg till sin pappas begravning, får han veta att hans blivande exfru är gravid. Till på köpet förväntas han sitta shiva, en judisk sorgevecka, tillsammans med sin minst sagt utåtagerande familj. Det blir sju långa dagar, fyllda av överraskningar och röjda hemligheter, slagsmål, otrohet och evig kärlek. 

"Sju jävligt långa dagar" är en hysteriskt rolig och oändligt sorglig roman om livet, som sällan blir som man tänkt sig. Liksom i den tidigare succén "Konsten att tala med en änkling" skildrar Jonathan Tropper en dysfunktionell familj i ett tragikomiskt relationsdrama.

Panik

Fick ett meddelande från "mellis" (äldsta dottern, mellersta barnet:-) att det eventuellt kunde finnas en familj som vill ha katt. Lättare panik och ångest grep tag i mig. Jag jobbar ju på att maken kanske till slut vill behålla katten (som han själv har döpt om till, ja just det - Ginnie. Hon älskar gin (eller möjligen oliver) och rusar fram när han häller upp kvällsdrajan).

Sen har jag ju varit och handlat en kattbur på lunchen, för i kväll är det drop-in hos veterinären, hon ska få sin första vaccinering (vet inte riktigt mot vad, men det är något de ska ha) och förhoppningsvis få klorna klippta. Våra möbler börjar ta stryk ordentligt. Och DET är inte populärt hos maken.

Saker som talar f ö r att han vill behålla Ginnie:

1. Han ville genast döpa om henne "Fisen kan hon ju inte heta"
2. "Kanske kan grannen hjälpa till att vara kattvakt om det behövs"?
3. Han har bett mig kolla hos katthemmet vad de tar för att ha katten där (det är även kattpensionat)
4. Han sa att hon måste öronmärkas också
5. Han älskar henne över allt annat (men det skulle han aldrig erkänna)

Saker som talar emot:

1. Han har försökt ge bort henne till ALLA, absolut alla han kan komma på
2. Han blir galen när hon är vild och galen
3. Han blir ännu galnare när hon vässar klor på mattor, möbler mm

Så vad tror ni? Vad är oddsen?

Den nya kattburen

Lördagsmys

Nu kopplar vi av. Allihopa. Den nyaste familjemedlemmen har härjat hela dagen så nu hoppas vi att hon är helt utmattad.

Jävligt smidig

Tittar på Lena Ph's show på TV och fasen vad snygg och smidig hon är. Och duktig förstås. Man känner sig om möjligt ännu klumpigare och stel här i soffan. Som man kanske skulle resa sig från någon gång då och då.

Den bästa medicinen

När man är sjuk (mycket envis influensa) är den överlägset bästa medicinen en liten katt som känner att man är mår dåligt och ligger nära, nära för att försöka lindra och bota. Kärlek.

 

 

Annars håller jag med maken om att det börjar se ut som en riktig ungkarlslya här hemma, en vild och galen kattunge och två sjuklingar är inte optimalt för ordningen i hemmet.

 

'Här ser ju för jävligt ut' muttrade han vid frukosten i morse. Jag kan inte annat än instämma.

Strauss

På väg hem efter en underbar Strausskonsert. På konserthuset tillsammans med mamma.

Dagens lunch

Frasvåfflor med sylt! Inte ens i närheten av Lchf men ack så gott

en riktig Dry Martini

Vad ger man till någon som fyller 70? Det här gav vi till Lennart K i går när han firade sin födelsedag, ett Dry Martini-kit inklusive makens draja-recept, en "Nordlindhare":

8 cl gin
1/2 cl Vermouth

3 oliver på tandpetare
En pytteliten bit citronskal

Blanda gin och vermouth i en shaker med is tills den (shakern) blir iskall. Häll genast upp, tillsätt oliver, citronskal och NJUUT.

Innehåll: 1 flaska gin, 1 flaska Noilly Prat, en citron, oliver, tandpetare och nötter.
Samt en shaker och två Dry Martini-glas

Bordsgrill

Äntligen har vi invigt vår bordsgrill som vi fick av barnen i julklapp förra året!

GW

Jag älskar Leif GW Persson. Hans buffliga, trötta sätt, knivskarpa humor och underbara sätt att uttrycka sig. Hans böcker är också väldigt bra, han skriver som han pratar.

Nu är det dags för "Veckans brott". Jag sitter klistrad i soffan.

Och lite jobbigt också

Att ha ett barn i huset igen alltså. Det är snabba svängar mellan bus, lek och vild galenskap varvat med total utmattning. Både hos katten och hos oss. Vi vilar när hon vilar. Precis som när man hade en nyfödd hemma. Det är ingen större skillnad. Utom att vi är äldre och tröttare... Tur att de växer.

Men de är söta när de sover.

Kärlek

Late bloomer?

Har blivit informerad av ungdomarna i familjen att min titel på bloggen har visat sig betyda något helt annat än jag trodde.

Inte för att jag har några som helst fördomar, men det kan ju kanske orsaka en del missförstånd.

Late-in-life lesbians är tydligen en grupp kvinnor som sent i livet insett att de är attraherade av personer av samma kön. Vore jag en av dem så skulle jag med stolthet vara en del av den gruppen, men nu är jag ju inte lagd åt det hållet. Så vad jag egentligen borde kalla mig är alltså en "late bloomer" och inte en late-in-lifer.

Men jag tror att jag struntar i det, jag tycker att late-in-lifer är ett alldeles utmärkt namn på såna som jag; vi som på livets höst kommer på vad som egentligen är meningen med livet.

Att spela golf, umgås med vänner och familj och dricka goda viner. Läsa en bra bok i soffan framför brasan eller under parasollet på någon strand i värmen. Ha en katt att gosa med. Ja okej då, en make går väl bra också.




Min underbara familj

En make att gosa med

Våra härliga vänner



Golf i solen och värmen



Under parasollet på en strand i värmen

Klassfoto

Här är hela klassen; reportage distanskurs Tollare!

Gud hör bön

Aldrig hade jag trott att jag idag, efter gårdagens vemodiga inlägg om min stora kattlängtan, skulle sitta här hemma med en katt. Det är nästan så att man blir religiös.

Ett nödrop om tillfälligt jourhem för - just det - lilla Fisen kom i morse och mamma ryckte genast ut. Nu har vi den allra sötaste lilla bebis här hemma. Ja, i alla fall ett litet barn. En liten busig, galen, lekfull och charmig unge. Har försökt fota henne hela kvällen men hon hinner nästan inte fastna på några bilder.

Hon utforskar huset och alla skrymslen och vrår. Ju mindre desto roligare. Bakom och under sofforna, kanske finns det någon gammal mus där? Mellan varven somnar hon nästan av utmattning, men bara en liten power nap några minuter, sedan är det full fart igen. Vi får väl se hur det går i natt... jag misstänker att det är som med alla små ungar, lite si och så med sömnen.

Och maken blev ju charmad också. Ganska omgående. Började redan prata om att hon skulle byta namn, Fisen kan hon väl inte heta? Att grannarna kanske kunde tänka sig att vara medägare. Som förr. Men det kan ha varit i ett svagt ögonblick och jag tänker inte påminna honom om det. Inte just nu i alla fall. Nu ska jag bara njuta.

Tillfälle att fira!

Såå trött efter en händelserik eftermiddag och kväll

Mjau

Äntligen har jag fått kela med en katt igen. Har svår kattabstinens mellan varven så idag åkte jag hem till syrran och deras kattunge "Gremling". Som var alldeles bedårande. Naturligtvis.

Gremling, 3 månader

Det är svårt att inse att vi inte kan ha katt. Eller kan och kan, det blir ju knepigt när vi är på Öland på sommaren eller när vi reser bort. Detta tycker alltså maken, själv vill jag inget hellre än att ha en katt. Även om jag inser att han har en poäng. Lite grann i alla fall.

Vi hade alltid katt i mitt föräldrahem (alla hette Felix utom en hona som fick heta Felicia). När jag och maken flyttade ihop fick jag en present av honom, en liten svart kattunge som vi döpte till Sotis och som var en mycket älskad familjemedlem i drygt 17 år. Stor sorg när han dog.

När vi flyttade till Båthöjden för fyra år sedan fanns Felix här. Han var samägd av våra två närmaste grannar och fick naturligtvis genast ett tredje hem hos oss. Felix var 23 år gammal och mycket pigg men vi förstod ju att han inte skulle finnas med oss så länge till. En februaridag kom Björn in med honom till oss och frågade om vi ville ha honom några timmar för han började bli lite knackig. Två dagar senare somnade han in under deras element i sovrummet på natten. Det blev begravning på allmänningen bakom oss och sedan begravningskaffe hos Eija och Ari, där vi tittade på gamla foton på Felix från hans ungdoms dagar.

Jag och Felix

 

Felix grav

Sen gick det en ganska lång tid utan någon kattkontakt. Jag besökte Fisksätra katthem i tid och otid under förevändningen att jag skulle göra reportage (och jag gjorde faktiskt några också).

Fisksätra Katthem

Där fanns Gosan som inte gillade att vara bland en massa andra katter och inte mådde bra. Dottern var med mig där en gång och ömsesidig kärlek uppstod mellan henne och Gosan. Och nu hade vi en katt i familjen igen - stor lycka! Gosans första vecka tillbringades hos oss eftersom dottern var kattvakt just då och sedan har dess har hon varit hos oss flera gånger.

Kärlek vid första ögonkastet

Gosan hos oss i julas

En dag besökte jag katthemmet igen. Där fanns lilla Zelda som inte ville äta och var tvungen att sitta helt ensam i ett litet rum utan fönster för att de skulle kunna kolla att hon åt. Jag var naturligtvis tvungen att titta till henne och då var det ju klippt - hon var helt underbar och kelig och ville inte lämna mig. Och det kunde jag ju inte motstå så på stående fot erbjöd jag mig att ställa upp som jourfamilj. Med katt och kattmat i famnen kom jag hem till den helt ovetande maken. Grannarna som kände till hans inställning till att ha katt blev förskräckta när de såg mig. Tack och lov charmade hon honom omedelbart och i tre veckor var hon vår katt. Tyvärr hade hon så dåliga njurar att hon aldrig började äta ordentligt, så vi var tvungna att lämna tillbaka henne.

 

Charmoffensiv

 

Mys i knät på jourhusse

Häromveckan kom så två nya små katter till familjen; Gremling och Fisen. De är syskon och tre månader gamla. Gremling kom till syrran och hennes familj och Fisen bor nu hos J & J. Vi var lite oroliga över hur Gosan skulle ta det, men det har gått alldeles strålande och hon tycker bara att det är roligt med sällskap. Så idag var jag alltså och inspekterade Gremling som ju är det sötaste jag har sett på länge. Busig och lekfull och charmig som alla kattungar. Så nu är det lite jobbigt igen, det värker i bröstet av längtan.

Finns det något sötare?



Ja det skulle i så fall vara Fisen