Mjau

Äntligen har jag fått kela med en katt igen. Har svår kattabstinens mellan varven så idag åkte jag hem till syrran och deras kattunge "Gremling". Som var alldeles bedårande. Naturligtvis.

Gremling, 3 månader

Det är svårt att inse att vi inte kan ha katt. Eller kan och kan, det blir ju knepigt när vi är på Öland på sommaren eller när vi reser bort. Detta tycker alltså maken, själv vill jag inget hellre än att ha en katt. Även om jag inser att han har en poäng. Lite grann i alla fall.

Vi hade alltid katt i mitt föräldrahem (alla hette Felix utom en hona som fick heta Felicia). När jag och maken flyttade ihop fick jag en present av honom, en liten svart kattunge som vi döpte till Sotis och som var en mycket älskad familjemedlem i drygt 17 år. Stor sorg när han dog.

När vi flyttade till Båthöjden för fyra år sedan fanns Felix här. Han var samägd av våra två närmaste grannar och fick naturligtvis genast ett tredje hem hos oss. Felix var 23 år gammal och mycket pigg men vi förstod ju att han inte skulle finnas med oss så länge till. En februaridag kom Björn in med honom till oss och frågade om vi ville ha honom några timmar för han började bli lite knackig. Två dagar senare somnade han in under deras element i sovrummet på natten. Det blev begravning på allmänningen bakom oss och sedan begravningskaffe hos Eija och Ari, där vi tittade på gamla foton på Felix från hans ungdoms dagar.

Jag och Felix

 

Felix grav

Sen gick det en ganska lång tid utan någon kattkontakt. Jag besökte Fisksätra katthem i tid och otid under förevändningen att jag skulle göra reportage (och jag gjorde faktiskt några också).

Fisksätra Katthem

Där fanns Gosan som inte gillade att vara bland en massa andra katter och inte mådde bra. Dottern var med mig där en gång och ömsesidig kärlek uppstod mellan henne och Gosan. Och nu hade vi en katt i familjen igen - stor lycka! Gosans första vecka tillbringades hos oss eftersom dottern var kattvakt just då och sedan har dess har hon varit hos oss flera gånger.

Kärlek vid första ögonkastet

Gosan hos oss i julas

En dag besökte jag katthemmet igen. Där fanns lilla Zelda som inte ville äta och var tvungen att sitta helt ensam i ett litet rum utan fönster för att de skulle kunna kolla att hon åt. Jag var naturligtvis tvungen att titta till henne och då var det ju klippt - hon var helt underbar och kelig och ville inte lämna mig. Och det kunde jag ju inte motstå så på stående fot erbjöd jag mig att ställa upp som jourfamilj. Med katt och kattmat i famnen kom jag hem till den helt ovetande maken. Grannarna som kände till hans inställning till att ha katt blev förskräckta när de såg mig. Tack och lov charmade hon honom omedelbart och i tre veckor var hon vår katt. Tyvärr hade hon så dåliga njurar att hon aldrig började äta ordentligt, så vi var tvungna att lämna tillbaka henne.

 

Charmoffensiv

 

Mys i knät på jourhusse

Häromveckan kom så två nya små katter till familjen; Gremling och Fisen. De är syskon och tre månader gamla. Gremling kom till syrran och hennes familj och Fisen bor nu hos J & J. Vi var lite oroliga över hur Gosan skulle ta det, men det har gått alldeles strålande och hon tycker bara att det är roligt med sällskap. Så idag var jag alltså och inspekterade Gremling som ju är det sötaste jag har sett på länge. Busig och lekfull och charmig som alla kattungar. Så nu är det lite jobbigt igen, det värker i bröstet av längtan.

Finns det något sötare?



Ja det skulle i så fall vara Fisen