Så är man som en osalig ande i natten igen. Nu har katten tröttnat på mitt eviga tändande och släckande och vandringar genom huset (läs köket). Hon har lämnat sin plats vid min sida och begett sig till något lugnare ställe. Maken sover (läs snarkar) som en stock.
Det är väl inte fullmåne? Jag är helt klarvaken men ändå dödstrött. Provar att släcka igen. Och nu kom missen tillbaka också. Men på bushumör. Vill leka och härja nu. Anfalla och träna på jakten inför sommaren. Tänk vad många möss och fåglar hon stolt kommer att leverera till oss. Hon övar hela dagarna här hemma med allt hon kan hitta. Gardiner, sladdar, toarullar, mina glasögon och husses händer och armar. Hon kastar sig dödsföraktande mellan matsalstolarna och köksbänken (fast hon vet att hon inte får vara där).
När jag går hemifrån på morgonen hoppar hon upp i makens säng för att anfalla honom. Det är favoritleken; ligga på lur nere vid benen och sedan blixtsnabbt hoppa fram och hugga. Snällt förstås och utan klor, men man blir likafullt vettskrämd varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar