Råttor och illrar

Jag har fått ett nytt favoritdjur. Det var smådjursmässa i helgen och det kunde jag ju inte motstå. I Svenska Råttförbundets (nej det är inget skämt) monter stod två systrar från Saltsjöbaden som föder upp tamråttor. De var helt bedårande och jag menar verkligen det.  Ja råttorna alltså. Titta på bilderna här så förstår ni vad jag menar:

De var så söta och gulliga och nyfikna och jag kan härmed dementera att deras svansar är läskiga. Jag fick känna på dem och de var liksom lite taggiga och inte alls äckliga. Keliga och intelligenta djur är de också. Blev riktigt sugen på att ha en själv hemma men misstänker att maken inte är lika road. För att inte tala om katten som vi vaktar ibland. Så nej, det blir inga råttor.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att ha en iller hemma. De var också supersöta där de låg och sov tillsammans. Illrar är utmärkta som husdjur, ungefär som en katt. De är keliga och lär sig att gå på lådan och har ungefär samma dygnsrytm som en katt. So why not? En iller kanske?

Det påminner mig om vårt äventyr på Gotland för många år sedan när vi skulle jaga rabbisar (små gotländska kaniner) med hjälp av en iller. Den skulle skickas ner i kaninhålorna och jaga upp dem så att man sedan iskallt kunde skjuta dem. Vår iller var nere i hålan väldigt länge och när hon sent omsider dök upp var hon helt blodig om nosen och inga rabbisar syntes till. Sens moral: se till att illern är mätt innan den skickas ner i hålet.

After Work

Var på AW med jobbet (ja, det där hemliga ni vet) i fredags. Vi började med lite vin på kontoret. Här är några av de festsugna deltagarna:

Bortfallet var som vanligt ganska stort men till slut var vi en tapper skara på cirka fem personer som fortsatte till Stockholm Foods tapaskrog. Som jag verkligen kan rekommendera. Jättemysigt ställe med goda smårätter och hyggliga vinpriser.

http://tapasfood.se/

Som vanligt virrade jag till det när jag skulle ringa maken för hämtning. Han var mitt i middagen och frågade om jag kunde vänta lite. Jag stoppade undan mobilen och beställde in ett glas vin till. Efter en stund glider en mörk bil upp utanför ingången (obs ej bilväg, gång mellan husen…) och mina arbetskamrater säger på skämt att där kommer din man.

Han hade ju (snäll som han är) hört desperationen (inbillad, men dock) i min röst och genast kastat sig i bilen för att hämta mig. Förgäves ringt och ringt mig som glammade i baren och inte hörde någon telefon, för att få veta exakt var jag var. Han chansade då på att köra in bland husen och leta efter någon krog. Till sin egen och vår förvåning dök han plötsligt upp utanför vårt fönsterbord.

Ny spis och partner in crime

Nu är det äntligen dags för de första bilderna på min blogg! Vi har införskaffat en efterlängtad ny spishäll, en induktionshäll. Och därmed också nya kastruller och stekpanna. Maken har skött allt detta helt på egen hand, även anskaffning av köksgeråden. Det blir lite bättre samordning om han gör det, själv går jag bara ut i affären och plockar samman det som behövs utan närmare eftertanke. Han planerar i förväg och tänker ut vad vi behöver, vilket naturligtvis är helt rätt.

Vår nya fina häll:

Och våra nya fina kastruller:

Det finns alltid en anledning att fira och idag har vi firat att Sverige har fått en ny prinsessa. Och haft fredagsmys i förskott eftersom jag deserterar från hemmet i morgon kväll och går på After Work med jobbet. Vår ICA-affär som är världens bästa har hummer för 99 kronor styck året runt:

 

Något annat som måste firas är att jag har fått en ny frände; en allierad, en kumpan och en partner in crime. Någon som liksom jag har gått ner sig djupt i missbrukarträsket. Som är lika svårt beroende som jag själv. Vi är nog ganska många men vi döljer det så gott vi kan. Vi har hyllorna fulla och i garderoberna ligger kassar som vi inte nänns slänga utan sparar eller ger bort till någon likasinnad. Vi har alla IKEA-katalogerna sen den första utgåvan. Vi gråter i affären när vi inte har råd att köpa nytt. Våra händer smeker längs tidningshyllorna och vi kämpar tappert mot köpdjävulen som lockar med vackra bilder från hus och hem.

Tack och lov finns det numera möjligheter att njuta på nätet:

http://www.skonahem.com/

http://www.hemochantik.se/

 

Kära Connie, följande recept är helt och hållet tillägnat dig.  Och jag hoppas att du mycket snart kan njuta av god mat och dryck fullt ut.

 

Fisk i paket

(Nu blir barnen nostalgiska, det här är en klassiker i familjen)

Valfri bit fisk (tinat block, lax el annat)

En bit purjolök
2 tomater
Smör

Ta en bit (tjockt eller dubbla) aluminiumfolie per portion, smöra det och lägg på skivad purjo och ett par skivor tomat. Krydda med t ex örtsalt. Lägg sedan på fiskbiten som kryddas ordentligt med citronpeppar o salt. Avsluta med lite purjo och tomatskivor. Vik ihop paketet ordentligt och ställ i ugnen i ca 200 grader i ungefär 20 minuter. Servera gärna med kokt potatis som man kan mosa i den goda såsen!

Och en lika snabb och enkel efterrätt: (4 personer)

Päron After Eight var en het rätt på 70-talet.

1 stor burk konserverade päron
8 plattor mintchoklad typ After eight

Tillbehör Lättvispad lättsötad grädde

Gör så här:1. Sätt ugnen på 225 grader. Lägg ut päronen i en ugnsfast form med ca 1 dl av spadet omkring. Ställ formen i mitten av ugnen ca 5 min.

2. Placera därefter en chokladplatta ovanpå varje päron och låt stå ytterligare 3-5 min tills chokladen smält och päronen är genomvarma.

3. Servera päronen varma med lättvispad grädde.

Real Housewives of Atlanta

Tittade för första gången på Real Housewives of Atlanta i går och jag kan bara säga att Hollywoodfruarna kan slänga sig i väggen. För här talar vi om pengar. Riktigt mycket pengar. Det handlar om den svarta och i viss mån vita eliten i Atlanta. I dagens avsnitt kommer en av familjerna hem till sitt nya hus som har hållit på att byggas under 2,5 år.

Oh My God. Vilket hus. Och nu ska tjänstepersonal anställas för att hålla ordning på familjen och huset. Barnsköterska, hushållerska, kokerska, betjänt, med flera; minst ett tiotal personer. Och över dem ska husfrun härska så att familjen aldrig behöver ha någon direktkontakt med personalen, all kommunikation ska gå via henne. Det känns som om de har tittat på lite för många engelska herrskap- och tjänstefolksserier. Inte så lite bisarrt.

Ett födelsedagsparty ska gå av stapeln hos en av fruarna (som ligger i skilsmässa och inte ger sig förrän hon får så mycket pengar av exmaken så att hon kan uppehålla exakt samma standard som tidigare). Med hjälp av personlig assistent, creative director (!!), stylister, sminköser och många fler planeras kalaset som ska bli årets fest. Man får följa alla fruarna i deras förberedelser med sina stylister, make-up artister, assistenter med flera. Och naturligtvis en massa snaskiga intriger.

Ska man titta på något av de här housewives-programmen så är det ju definitivt det här. Helt sanslöst och slår alla andra program i den här genren. Vilken smaklös uppvisning i alldeles för mycket pengar. Och då är jag inte särskilt känslig, jag tycker att det är roligt om folk tjänar pengar och kan unna sig att leva ett bra liv. Men det här. Är någonting helt annat.

Tv3 på måndagar kl 19.00.

Kill your darlings

I dag ska jag Feng-shuia. Blev inspirerad av det senaste numret av tidningen Må Bra. Inte för att det är så där superstökigt hemma hos oss men det ligger ju lite grejer framme som man kan plocka undan. Men arbetsrummet en historia helt för sig själv. Där räcker det nog inte med Feng-Shui är jag rädd.

Men innan dess ska jag skriva lite om Sigge Ågren och några andra gamla journalisträvar. Sigge Ågren var en legendarisk svensk journalist som jobbade på Expressen. Han myntade det bevingade ”skriv kort, helst inte alls” och blev känd för sina tio budord som jag rekommenderar alla som vill skriva i någon form att begrunda: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Alf Montán var journalist på Expressen i över 50 år. Kortheten var adelsmärket i hans krönikor och ett av hans mest kända ordstäv är ”Den journalist som stryker ner och skriver om varje artikel besparar läsarna mycket lidande”.

Detta och ”kill your darlings” (som betyder att man måste våga ta bort sina fina ordvändningar och personliga favorituttryck i en text och som egentligen inte tillför någonting) anser jag är de viktigaste råden när man skriver. Kill your darlings fick jag själv smärtsamt erfara när jag skrev min senaste artikel om ett SPA. Jag gick bort mig helt bland min, i mitt eget tycke, underbara och doftande miljöskildring. Så här började jag min artikel:

Lugnet och stillheten är påtaglig när jag visas in av X som har arbetat på SPA:t i drygt ett år. Hon ber mig sitta ner och hämtar en kopp te. Alla besökare börjar och avslutar sin behandling med att sitta ner i en av de bekväma fåtöljerna och få någon förfriskning. Oftast en kopp hälsote tillsammans med en bit vackert skuren melon. Allt andas frid och stillhet och den diskreta musiken och de ljuvliga dofterna bidrar till känslan av fullständig avkoppling. Här vill man gärna sitta länge och njuta och bläddra i något av de vackra magasinen.

Redaktionen var inte lika förtjust utan tyckte att jag skulle skära ner på värdeorden lite. Och det ska ju bara vara en saklig (nästan) beskrivning och absolut inte någon form av reklam. Så jag skrev om och resultatet blev så här:

Jag visas in av X som ber mig sitta ner. Alla besökare börjar och avslutar sin behandling med att sitta ner i en av de bekväma fåtöljerna och få någon förfriskning. Oftast en kopp hälsote tillsammans med en bit melon.

Men jag lyckades smyga in musiken och dofterna lite längre ner i artikelnJ:

De olika och smakfullt inredda rummen finns både som enkelrum och dubbelrum och ett av dem rymmer även en jacuzzi. Den diskreta musiken och dofterna bidrar till känslan av avkoppling.

Alltså – skriv om, skriv om och skär ner! Jag är mycket för att skriva långt och lite omständligt, gärna med en massa extraord som egentligen inte behövs och långa meningar. Det är inte bra. Man ska fatta sig kort och gå rakt på kärnan.

Om man inte ska skriva ett riktigt stort reportage förstås, där läsarna ka känna det som om de befinner sig i miljön och ser och hör och känner dofterna av allt som man skriver, som ett resereportage till exempel. Men det är ju en helt annan historia.

Morotssoppa

Så var det dags för ett recept igen. Snart kommer det bilder också, det blir ju lite roligare då. Det här tar jag mig friheten att låna av C som med benägen hjälp av S bjöd på denna underbara soppa igår. Receptet kommer snart i original och mer detaljerat än här, på världens bästa matblogg som startar upp inom kort. (Nej inte min!)

Men i min, som alltid, förenklade version så kan man göra så här:

Morotssoppa med asiatisk touch

Ett gäng morötter

Några lökar

Lite vatten i gryta

Någon god buljongtärning eller fond ( tex kyckling)

Lite citrongräs

Några kaffir limeblad

Lite fisksås

Kokosmjölk

Kärna ur några chili och hacka (eller använd chili eller cayennepeppar på burk)

Dela morötter och lök och lägg i grytan. Tillsätt buljongtärning, chili, fisksås och några limeblad. Bulta lite på citrongräset så att smakerna kommer fram och lägg i grytan. Låt koka tills allt blir mjukt. Ta bort citrongräset och limebladen och mixa med stavmixern. Häll i kokosmjölk och smaka av. Servera med till exempel dumplings eller ett gott bröd! Och strö gärna över lite klippt koriander.

Tack också C för all hjälp med tekniken så att min blogg blir finare!

Och jag lovar att försöka se till att få samma typsnitt på alla min inlägg J

Bloggkommentarer och punschparfait

Kära vänner! Det har kommit till min kännedom att det inte endast är de närmast sörjande som läser min blogg, vilket naturligtvis är glädjande. Inom kort kommer jag att förkovra mig mer i konsten att blogga och i och med det så kommer de som önskar att kunna lägga in en kommentar på ett enkelt sätt. Som det uppenbarligen inte är idag. Så håll ut– snart kan vi kommunicera två-vägs!

Men nu är det hög tid för ett recept igen, eller vad säger ni? Tossa är fortfarande i chock så nu kör vi på. Idag ska ni få er till livs något man kan förbereda i god tid.

Svägerska Katrines ljuvliga punschparfait:

6 st äggulor
1.53 dl socker
0.51 dl punsch
36 dl vispgrädde

1. Vispa äggulorna med sockret tills det blir riktigt pösigt och så att sockerkornen försvinner helt. Tillsätt punschen.

2. Vispa grädden hårt.

3. Blanda grädden med ägg- och sockervispet och häll smeten i en form, gärna med löstagbar kant. Eller ännu hellre en skål så blir det vackert när man lägger upp. Lägg lite plast i skålen så går det lättare att ta ur parfaiten när den är klar.

4. Ställ in formen i frysen och låt stå ett dygn eller längre.

5. Ta ut parfaiten 15-20 minuter före servering. Lägg gärna lite frukt eller bär runtom, till exempel kiwi eller jordgubbar. Ät och njut!

Och min egen mycket enkla och snabba variant:

50Denna kan naturligtvis inte på något sätt jämföras med Faster Kits underbara punschparfait ovan.

Vispa en förpackning vaniljvisp ordentligt (eller flera om ni är många)

Häll i lite punsch och vispa lite till

Häll i en skål som du klätt med plastfolie

In i frysen (gärna över natten)

Ta fram den och låt tina ca 20 minuter. Riv lite mörk choklad (eller ganska mycket, en chokladkaka blir lagom) och strö över ”glasstårtan”. Om det är fest, stick ner ett tomtebloss eller flera. Servera och ta emot gästernas jubel.

Jag sparar huvudrätten till i morgon, så har ni något att se fram emot

Till mat hör även dryck, just nu njuter jag av en ljuvlig Famous Grouse Black. Det är absolut inget fel på den vanliga, men den här är ett strå vassare.

En riktigt bra helg

Så där, nu börjar det ordna upp sig. Förkylningen har gett med sig och SPA-artikeln är färdig. Det var nära ögat där, faktiskt första gången jag har haft en liten känning av skrivkramp. Scary.

En underbar lunch hos bästa svägerskan i världen igår. 70-årslunch hos en 40-åring! It’s all about the mental and biological ålder. Den fysiska är bara en siffra.

Dagens VV-invägning gick i alla fall i rätt riktning. Vackert så. Jag har inga stora krav, bara det går neråt. I min ålder blir man dessutom mest till sin fördel när det går långsamt. Så att allting hänger med liksom.

I eftermiddag brunch på Gute Lounge med bästa vännerna Wio och Bosse. Sen födelsedagspresent till Bosse. En riktigt härlig helg med andra ord. Och den fortsätter i morgon, då åker vi på Medelhavskryssning i Östersjön med Tossa och Gunnar. Så livet är riktigt behagligt just nu. Trots att vi inte åker till Thailand i år. Och ingen golf i sikte på flera månader.

I dag håller vi tummarna för Lillgrodan som gör sitt teoritest för frisörgesällen! Och det kommer att gå jättebra, det är jag helt säker på. Är extremt stolt mor till en underbar unge. Är också en mycket stolt plastmor till två underbara bonusbarn. I am blessed!

Late adapter

Jag är en så kallad late adapter. Inte bara med att börja blogga när de flesta andra har slutat för länge sedan, men också i övriga livet. Efter mycket velande om vad jag skulle önska mig i julklapp blev det till slut en Iphone när jag väl kom på skillnaden mellan den och en Ipad . Familjen stöttade helhjärtat och barnen var engagerade. Juldagen gick åt till att komma igång med den nya tekniken. Tomten hade kommit med presentkort till både Spotify och appar så det var bara att sätta igång. Det gick lite trögt men lärarna var tålmodiga.

Vi började med det roliga, det vill säga lägga upp appar och Spotify. Viber lockade också. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och många password senare gick dagen över i kväll och tekniken övergavs för julklappsböckerna och soffan. Men skam den som ger sig. För att göra en lång historia lite kortare så har vägen varit minst sagt krokig men vi börjar äntligen se ljuset i tunneln. Jag kan nu checka in mig på FB och ringa enklare samtal.

Spotify har varit en fantastisk upplevelse och jag kan hänge mig åt mina favoritlåtar från tidigt 80-tal. Högtalare/docker (heter det så??) till Iphonen har införskaffats och nätterna har ägnats åt att skapa spellistor.

Nu när jag har börjat blogga så inser jag att jag är lite ambivalent till det hela. Vitsen med att blogga är ju att vem som helst kan läsa det man skriver och det är i allmänhet det som bloggaren vill. Själv är jag mest intresserad av att få stilla min skrivklåda men också att nära och kära och andra som man inte träffar dagligen kan få en inblick i mitt liv. Så därför har jag valt att ha en anonym blogg. Men om jag känner mig själv rätt så är det bara en fråga om timmar innan jag lägger upp länken på Facebook.

Tack C för all hjälp!! J

Nu kommer J och ska träna på mig inför gesällprovet - permanentrullning och teoriförhör blir eftermiddagens sysslor.

Late-in-Lifer

Late-in-lifer som är titeln på min blogg är kännetecknande för mig som person. Det är inte förrän på senare tid som jag har kommit på vad jag egentligen vill jobba med. Som ung avundades jag dem som visste exakt vad de ville bli. Och som sedan också blev det de hade tänkt. Hur kan man veta att man vill bli sjukgymnast när man bara är 15 år gammal? Själv hade jag inte den blekaste och det var inte förrän på sluttampen av gymnasiet som jag ens kom på en studieteknik som fungerade något så när. Ett yrkesval var ännu mer avlägset. Det enda jag hade någon som helst begåvning för var språk så efter studenten bar det av till Lund för att läsa spanska på universitetet. (Vi talar nu om stenåldern, dvs slutet av 70-talet).

En av mina studiekamrater var A-S som jag, trots att vi inte träffats så ofta under åren, fortfarande har kontakt med. Det är inget understatement att säga att våra begåvningar låg på olika plan. Jag fick G eller möjligen VG och hon hade alltid MVG på allt. Man kan väl säga att agnet skildes från vetet ganska omgående. Hennes sommarjobb var att skriva ledare i Sydsvenskan och mitt var att vara ledig i största allmänhet.

Nu skulle man kunna tro att hon var en ganska allvarlig och tråkig person, men ingenting är mer avlägset. Vi hade jätteroligt tillsammans och sommaren efter våra studier åkte vi till Spanien för att förkovra oss ytterligare i språket. På plats blev vi indelade i grupper och jag behöver väl inte nämna att vi hamnade på olika nivåer. Hur som helst hade vi en rolig sommar och jag lärde mig mycket spanska och utflykten till Marocko i 40 graders värme kommer jag aldrig att glömma. Tur att man var ung och frisk.

Det här var en lång upptakt till vad jag egentligen vill komma fram till – att jag till skillnad från många andra inte visste vad jag ville bli förrän i mycket mogen ålder. Ja nästintill övermogen, då pensionen inte är alltför avlägsen längre. Nackdelen med att vara en late-in-lifer är att man oftast inte kan försörja sig på det man sent omsider kommer på att man vill syssla med.

Vad är det då jag till slut har kommit fram till är mitt kall i livet? Av olika anledningar började jag skriva lite för några år sedan och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag på en kurs i journalistik och insåg att det är ju det här jag vill göra. Med tanke på att min morbror är journalist och min bror skriver i flera facktidningar så borde jag kanske inte ha blivit helt förvånad. Efter ett antal kurser kände jag att det var dags att ta mitt skrivande till en ny nivå, det vill säga att försöka bli publicerad i någon form. Kontakter och tillfälle (TACK Lotta och M-L!) gavs och jag har under de senaste åren haft förmånen att få skriva artiklar och reportage i vår lokaltidning.

Jag är förmodligen den äldsta praktikanten i journalisthistorien, men det är min hobby och min passion och jag är oerhört glad för att jag fått möjlighet till det. Mitt nästa uppdrag är att skriva ett reportage om vårt lokala SPA och detta borde jag nu ägna mig åt istället för att skriva det här alldeles för långa blogginlägget.

Men för att återknyta till A-S så vill jag bara avsluta med att säga att jag beundrar henne oerhört, hon är en fantastiskt intelligent, trevlig och varm person och även om det aldrig uttalades klart när vi var unga så har jag intrycket av att hon tidigt hade en tydlig inriktning i sitt yrkesliv. Hon är numera bosatt i Köpenhamn där hon är docent i internationell politik på universitetet. Och skriver politiska artiklar och krönikor i Berglingske, SvD och många andra tidningar. Och har nu fått en tjänst på Nato Defense College i Rom i ett halvår. Hon har även (bland mycket annat) skrivit en bok om amerikansk utrikespolitik under två decennier.

Apropå att veta vs inte veta vad man vill bli när man blir stor.

Absolut inget substantiellt

Jag knåpar fortfarande på mitt SPA-reportage men för en gångs skull vill inte inspirationen infinna sig. En bidragande orsak kan ju vara en ovanligt seg förkylning. Så nu bloggar jag igen, vilket kanske inte var någon lysande idé börjar jag inse. Att börja blogga alltså. Det tar alldeles för mycket tid från det skrivande jag egentligen borde ägna mig åt. Och jag måste ju erkänna att det känns lite skumt att sitta och skriva om allt mellan himmel och jord och lägga upp på en blogg som med allra största säkerhet inte läses av någon annan än mig själv och möjligtvis några närmast sörjande.

Men jag får väl se det som en dagbok för mina betraktelser och upplevelser. För någon annan dagbok kommer inte att finnas för mina efterlevande att ta del av eller för mig själv att gå tillbaka till och minnas när jag blir gammal (äldre). Eller så får jag se det som ett slags CV och lägga upp mina reportage och artiklar här om jag mot all förmodan skulle behöva visa upp dem någon gång. Ja så får det nog bli. Då får jag äntligen tillfälle att skapa lite ordning bland mina papper. Ett digitalt arkiv. Ingen dum idé alls.

Så till dig som undrar vad man ska blogga om – precis vad som helst som faller dig in för stunden. Den skriftliga motsvarigheten till mundiarré. Man kan hålla på i evigheter och skriva om precis ingenting alls. Så nu slutar jag och lovar att inte återkomma förrän jag har något substantiellt att dela med mig av.

Det leder mig osökt in på vår salige far som alltid undrade om man inte hade något substantiellt att bjuda på. Och då menade han inte mat eller vatten.

Wios älgfärsbullar

Jag har inte läst så många andra bloggar men en sak har jag förstått och det är att en blogg utan recept är ingen riktig blogg. Så jag kommer då och då att lägga upp mina favoritrecept här.

Jag förstår att en del av er höjer på ögonbrynen nu; favoritrecept – hon? Som knappt ens lagar mat (eller hur TossaJ?) Men riktigt så illa är det faktiskt inte, jag har ju (med benägen hjälp från maken) hållit familjen vid liv i cirka 30 år. Mitt knep är och har varit att bara laga enkel och snabb mat, alternativt (enkel och snabb) mat som går att förbereda i god tid.

Detta recept har jag snott från Wioletta som bjöd på dessa underbara älgfärsbullar vid en middag på Fågelbro. OK, jag har kanske modifierat det lite grann eftersom jag inte riktigt kommer ihåg hur hon gjorde.. Eftersom den kombinerar många av de egenskaper vi uppskattar med maten (går att förbereda långt i förväg, innehåller köttfärs i någon form och har viltsmak) har vi plågat de flesta av våra vänner och familj med den under hösten och vintern.

WIOS ÄLGFÄRSBULLAR

Ca 4 personer

600 gram älgfärs (eller nötfärs gärna blandat med lammfärs om inte älgfärs finns. Man kan också med fördel ha lite blandfärs i älgfärsen).

Ett ägg

Lite havregryn (en näve), alternativt skorpmjöl eller annat bröd

Lite hackad lök, purjo blir jättegott

En liten skvätt grädde är alltid gott att ha i

Viltkrydda (alternativt blanda själv rosmarin, timjan, osv), ganska mycket behövs

Lite pressad vitlök

Örtsalt (är godare än vanligt salt) och peppar

Blanda ihop allt och gör bullar i valfri storlek. Stek dem nästan helt färdiga, låt svalna och frys in (om du vill förbereda alltså)

Vispa ur stekpannan med lite vatten mellan varven och häll i en kastrull. Tillsätt lite buljongtärning, kanske en skvätt vin och grädde. Eller om du har något eget bra recept att göra gräddsås på så använd gärna det. Gör så mycket så att bullarna kan koka i det tills de här helt färdiga. Kan man sedan låta dem stå i den här goda såsen över natten så blir det ännu bättre.

Serveras med rostade grönsaker (lök, sötpotatis, morötter, mm) och något gott vin.