Late-in-Lifer

Late-in-lifer som är titeln på min blogg är kännetecknande för mig som person. Det är inte förrän på senare tid som jag har kommit på vad jag egentligen vill jobba med. Som ung avundades jag dem som visste exakt vad de ville bli. Och som sedan också blev det de hade tänkt. Hur kan man veta att man vill bli sjukgymnast när man bara är 15 år gammal? Själv hade jag inte den blekaste och det var inte förrän på sluttampen av gymnasiet som jag ens kom på en studieteknik som fungerade något så när. Ett yrkesval var ännu mer avlägset. Det enda jag hade någon som helst begåvning för var språk så efter studenten bar det av till Lund för att läsa spanska på universitetet. (Vi talar nu om stenåldern, dvs slutet av 70-talet).

En av mina studiekamrater var A-S som jag, trots att vi inte träffats så ofta under åren, fortfarande har kontakt med. Det är inget understatement att säga att våra begåvningar låg på olika plan. Jag fick G eller möjligen VG och hon hade alltid MVG på allt. Man kan väl säga att agnet skildes från vetet ganska omgående. Hennes sommarjobb var att skriva ledare i Sydsvenskan och mitt var att vara ledig i största allmänhet.

Nu skulle man kunna tro att hon var en ganska allvarlig och tråkig person, men ingenting är mer avlägset. Vi hade jätteroligt tillsammans och sommaren efter våra studier åkte vi till Spanien för att förkovra oss ytterligare i språket. På plats blev vi indelade i grupper och jag behöver väl inte nämna att vi hamnade på olika nivåer. Hur som helst hade vi en rolig sommar och jag lärde mig mycket spanska och utflykten till Marocko i 40 graders värme kommer jag aldrig att glömma. Tur att man var ung och frisk.

Det här var en lång upptakt till vad jag egentligen vill komma fram till – att jag till skillnad från många andra inte visste vad jag ville bli förrän i mycket mogen ålder. Ja nästintill övermogen, då pensionen inte är alltför avlägsen längre. Nackdelen med att vara en late-in-lifer är att man oftast inte kan försörja sig på det man sent omsider kommer på att man vill syssla med.

Vad är det då jag till slut har kommit fram till är mitt kall i livet? Av olika anledningar började jag skriva lite för några år sedan och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag på en kurs i journalistik och insåg att det är ju det här jag vill göra. Med tanke på att min morbror är journalist och min bror skriver i flera facktidningar så borde jag kanske inte ha blivit helt förvånad. Efter ett antal kurser kände jag att det var dags att ta mitt skrivande till en ny nivå, det vill säga att försöka bli publicerad i någon form. Kontakter och tillfälle (TACK Lotta och M-L!) gavs och jag har under de senaste åren haft förmånen att få skriva artiklar och reportage i vår lokaltidning.

Jag är förmodligen den äldsta praktikanten i journalisthistorien, men det är min hobby och min passion och jag är oerhört glad för att jag fått möjlighet till det. Mitt nästa uppdrag är att skriva ett reportage om vårt lokala SPA och detta borde jag nu ägna mig åt istället för att skriva det här alldeles för långa blogginlägget.

Men för att återknyta till A-S så vill jag bara avsluta med att säga att jag beundrar henne oerhört, hon är en fantastiskt intelligent, trevlig och varm person och även om det aldrig uttalades klart när vi var unga så har jag intrycket av att hon tidigt hade en tydlig inriktning i sitt yrkesliv. Hon är numera bosatt i Köpenhamn där hon är docent i internationell politik på universitetet. Och skriver politiska artiklar och krönikor i Berglingske, SvD och många andra tidningar. Och har nu fått en tjänst på Nato Defense College i Rom i ett halvår. Hon har även (bland mycket annat) skrivit en bok om amerikansk utrikespolitik under två decennier.

Apropå att veta vs inte veta vad man vill bli när man blir stor.